Agda och Ulla

En morgon den här veckan, när jag var på väg ut för att hämta tidningen, fick jag för mig att jag skulle gå förbi hönsen och ge dem mat också. Nu när Jonatan och Gabriel är hemma på dagarna gör jag vanligen inte det, men det bara kändes som om jag skulle göra det just den här morgonen.

Det är konstigt hur det blir ibland ändå. Som om ödet ändå ger en en liten knuff ibland. För där, alldeles utanför hönshuset låg Agda död. Hon måste ha dött hastigt, för hon låg på ett sätt som visade att hon varit påväg in i huset, och så måste hjärtat bara ha slutat slå.

Det blev begravning i en skokartong alldeles intill vinbärsbusken och krusbärsbusken, favoritplatsen på sensommaren eftersom där finns så mycket gott att äta.

Tack för den här tiden Agda, vi kommer sakna dig när vi är ute i trädgården. Vem ska nu se till att alla sniglar håller sig på mattan? Att alla salladsblad är nypna i kanten? Och vem sjutton ska Gabriel leka med på gräsmattan?