Agda och Ulla

I dagarna "fyller" jag 18 månader. Jag vill därför passa på och påminna er om hur stor jag blivit. Det här är min fotopremiär på bloggen. Men tyvärr syns jag lite dåligt, mamma står ivägen...


Oj! Nu är jag äntligen ute! Och vilken värld som fanns utanför. Jag är chockad nästan hela mitt första år. Ungefär som på bilden.


Tidigt börjar jag uppskatta mina egna händer. De är bra att ha. Att ligga på mage är däremot helt värdelöst. Måste faktiskt vara emot någon lag.


Jag får på alla sätt plats på skötbordet, utan bekymmer. Och clownerna fängslar.

Så var det alltså under hösten för en si så där 14, 15 månader sen. Bara så ni vet det!

I got this very nice sweater sent from London this christmas and when mum told me I had to look my best for a picture I went to get my best neck-less - of course. thank you for the nice gift!

Hej moster och morbror. Det tog några dagar - men när jag väl fick välja själv då var det plötsligt ok med tofflor. Så nu har jag använt dem i säkert en timme. Urtjusigt och jätteroligt att gå i dem!


Och tack snälla för alla julklappar. Mumin är en favorit i badet, och tavlan med mumin är så fin att jag visar alla gäster. Släpet till bilen kan dammsugaren åka i, och väskan har jag nu lärt mig att åka på, helt själv. Bättre kan det ju inte bli!

Kram till er alla!

Dan före dan. Mormor och Gabriel lär känna varandra.


Moster är sitt gamla vanliga jag. Det vill säga fantastisk.


Alla klädda för en finfin julafton. Men när blev Gabriels byxor så små?


Bubbel till jullunchen!





Faster har koll på läget.




En nyvaken kille hänger med mamma och moster.


Och sen var det dags för Kalle. G vill sitta nära nära.


Mitt i julklappsöppnandet får vi finbesök.


G gillar granen. Och allt glitter.


Julklappen - ett pippihus - uppskattas.


Men Ka-ka. Ta inte min Harry!


Och med den bildbonanzan önskar vi gott nytt. Vi hörs under 2012!

Den här omgången med bilder har inget särskilt tema, det blev bara ett hopplock av den senaste tidens bilder. Det hela avslutas i alla fall med ett litet särskilt tack till Lenas-tomtarna som ordnat med julegranar i vårt hus. Den ena har vi redan lyckats klä! Vi får väl se hur Gabriel reagerar på det när han vaknar imorgon.


En jättetrött kis på väg ut för att sova en stund.


En hungrig kille som vaknat efter sin sovstund. Yoghurt med banan är mumsmums.


Vi kör med barnsäkrad julgran i år. Det kändes liksom enklast, och jag måste säga att det blev väldigt fint!
Tack mamma och pappa/mormor och morfar!

Idag tog vi pulkan till Ica. Vilken lycka!


Och hemma i trädgården har pappa skottat ihop en liten pulkabacke.


Skoj!
Och sekunden efter kör Gabriel rakt in i mina smalben...


Har det kommit någon snö Gabriel? Frågar vi. Nejjjj, svarar han stensäkert.
Det där med snö är ingen lätt sak att komma underfund med.

Lika konstigt var det igår när vi gick ut och Gabriel glatt sprang ut på altanen och vid altanens kant tog ett steg rakt ut i snön. Poff sa det så låg han raklång i flera dm snö - kallt, blött, vasst tänker ni. Jätteroligt tänkte Gabriel, bad att få komma upp och ville sen göra om det.

Julen är här och pepparkaksgubben - aka Gabriel - är i städtagen. Här ska fejjas!


Oj va skoj det är.

Jag känner inte att jag behöver kommentera detta...

Skräp?
Ett skåp?
Vårt köksskåp som är fullt i skräp?
Korrekt, i och för sig...
Men jag ser att Gabriel har kastat skräp.
Han söker runt i huset efter sånt som han vet att man kastar i det stängda skåpet. Papper, småbitar av lite vad som, tidningsbitar. Ja, ni vet. Och sen öppnar han skåpet så långt barnlåset tillåter, och så slänger han. Vi vet inte riktigt när han gör det, för ingen av oss har sett honom göra det. Men plötsligt ligger delar av pelikanboken bland soporna, och lite av en nappförpackning.
Sån är han, vår son.
En miljökämpe som håller Sverige rent.

Okej. Jag dregglar lite. Jag brås på min mamma, och jag är så stolt över det!


Ibland smyger jag undan, väljer ut en bok, sätter mig i min egen fåtölj och ropar på mamma eller pappa så de kommer och jag får någon som läser för mig.


Jag blir mer och mer självständig. Jag kan leka själv långa stunder, och om tvn står på går det bara inte att låta bli att sätta sig i soffan, alldeles själv, och kika lite. Jag kan byta kanal också.

Nu kommer jag och tar dig!


Tittut!


Återställer vätskebalansen...

Top of the Rock - strålande väder - 70 våningar upp...!


Vi på Times Square. Ser ni i bakgrunden att armen har ett rekryteringscenter mitt på torget? Vem blir sugen?




25 grader och sol. Vi strosar på väg mot Frihetsgudinnan.


Stros i parken.


Och vips så var vi hemma igen... Och Gabriel har lärt sig ... eller ... tja ... vill väldigt gärna lära sig att äta själv.


Och nog går det. Även om det blir väldigt kladdigt. Här är det hemmagjorda fiskpinnar (ja, herregud va jag kan om jag vill) och mos på palsternacka och blomkål som försvinner ned i ett nafs.


Efterlängtade Gabriel, efterlängtade mamma. Och G i ny gullig pyjamas.

En morgon den här veckan, när jag var på väg ut för att hämta tidningen, fick jag för mig att jag skulle gå förbi hönsen och ge dem mat också. Nu när Jonatan och Gabriel är hemma på dagarna gör jag vanligen inte det, men det bara kändes som om jag skulle göra det just den här morgonen.

Det är konstigt hur det blir ibland ändå. Som om ödet ändå ger en en liten knuff ibland. För där, alldeles utanför hönshuset låg Agda död. Hon måste ha dött hastigt, för hon låg på ett sätt som visade att hon varit påväg in i huset, och så måste hjärtat bara ha slutat slå.

Det blev begravning i en skokartong alldeles intill vinbärsbusken och krusbärsbusken, favoritplatsen på sensommaren eftersom där finns så mycket gott att äta.

Tack för den här tiden Agda, vi kommer sakna dig när vi är ute i trädgården. Vem ska nu se till att alla sniglar håller sig på mattan? Att alla salladsblad är nypna i kanten? Och vem sjutton ska Gabriel leka med på gräsmattan?

Gabriel är sjuk och har fått nya vintermössan på sig. Men febern märker vi inte mycket av just i den här stunden.




Det känns lite konstigt nu, men här badade vi i somras. Ja, alla utom badkrukan Jonatan då...


Det är kul att återse badplatsen.


Underbart att kunna elda i spisen. Oj så många gånger vi längtat efter det - och nu kan vi det äntligen. Gabriel spanar in vad vi gör, bakom provisorisk grind.

Gabriel mumsar på egenordlad broccoli.

Det är en sån otrolig klyscha. Men oj så fort han blir stor. Lilla, lilla bebisen är nu faktiskt en liten unge med en hel massa egen vilja, ett litet ordförråd och en massa spring i benen.


Vi har skördefest i trädgården. Det går vilt till.


Tjo va det var livat. Äppelplockandet gick det väl så där med dock.


Sen fick vi fint besök. Ändå från utlandet.



Och så visade jag hur snygg jag är i tuppkam.

Vi har fiskat kräftor i helgen. Mycket magert resultat - men visst är vi snygga...!?
Moster!!! Känner du igen din gamla gamla gamla flytväst? :)


Gabriel och hönsen hjälps åt med att gräva upp potatisen. Alla tre provsmakar på de okokta godbitarna...

Bada utomhus är nog sommarens bästa grej, tycker Gabriel. Den senaste tiden har han börjat busa med oss. Han spexar, eller clownar sig, till sin och vår förtjusning.


Bad i Brinte med kusin och farbror. Skoj!


Titta! En blomma! Går den att äta tro?


Barnvagnspromenad på det rätta sättet. Olivia tar täten, men Gabriel är inte långt efter.

Det är egentligen helt obegripligt att den där lilla plutten som kom med oss hem för ungefär ett år sedan är samma bebis som nu på mycket tydliga vis talar om vad han vill, vad vi ska göra och när något är kul och ännu mer när något är trist.  Men ändå är det just så det är - den lilla, lilla, lilla plutten som föddes för precis ett år sedan - det är just grädd- och bärätaren här på bilden. :)


Gabriel jagar Olivia. Det går kanske inte fort, men oj så spännande det är ändå.


Paketöppning. Spännande för både barn och vuxna...


Gabriels nya kök!


Fina bilen uppskattas massor.

Vi har ett intimt umgänge, min son och jag. Fast någonstans tycker jag ändå att jag vill dra gränsen. 

Igår när jag precis blivit färdig på toaletten, där han såklart var med - få platser är ju så roliga som badrummet - upptäckte han toalettlocket. Jag anar att det där spolande ljudet i kombination med att jag råkade smälla ned locket lite hårt utgjorde en helt oemotståndlig kombination som fick sonen att krypa dit.

Och på de få sekunder som det tar för mig att tvätta händerna, hinner han krypa fram till toaletten, resa sig upp emot den, öppna locket och stoppa ner händerna i vattnet.

Och jag inser att den dyra, fina, nya leksaken som finns i källaren och som Gabriel ska få på sin födelsedag inte på långa vägar kommer väcka samma fröjdefulla, lyckliga reaktion som toaletten gjorde.

Samtidigt på p3 intervjuades en hygienexpert om var på toa de flesta bakterierna fanns. Enligt henne på spolknappen och på dörrhandtaget. Men jag undrar - kontrollerade de bakterierna i toalettstolen vid det testet?

Dää, säger Gabriel uppfodrande och pekar på sisådär, ungefär, hela jordgubbslandet. För han har förstått grejen med det där mumsiga röda bären nu. Och han vet var de finns - de där mumsiga bären.

Så igår eftermiddag när vi var ute i trädgården tog han gåvagnen alldeles själv, sladdade iväg till baksidan på huset, körde fast mot ett äppelträd och fick krypa sista biten - men tog sig ändå slutligen hela vägen bort till jordgubbarna. bara för att upptäcka att gubbarna liksom inte gick att nå, då de finns innanför hönsnät.

Så då vänder han sig åter till mig och ler sitt lilla söta leende och säger Däääää. Däää!

Och alla de sömnlösa nätterna, alla de tidiga mornarna, de griniga stunderna är som bortblåsta - för vet ni? Min Gabirel är ett litet underverk. Min lilla plutt kan numera säga "mamma" och "titta". Och han kan gå längs med möbler, äta mat alldeles själv och pussa sin mamma på munnen.

Tänk att det är samma bebis som för ett år sedan fortfarande väntade på att få komma ut och hälsa på oss.