Agda och Ulla

Det är egentligen helt obegripligt att den där lilla plutten som kom med oss hem för ungefär ett år sedan är samma bebis som nu på mycket tydliga vis talar om vad han vill, vad vi ska göra och när något är kul och ännu mer när något är trist.  Men ändå är det just så det är - den lilla, lilla, lilla plutten som föddes för precis ett år sedan - det är just grädd- och bärätaren här på bilden. :)


Gabriel jagar Olivia. Det går kanske inte fort, men oj så spännande det är ändå.


Paketöppning. Spännande för både barn och vuxna...


Gabriels nya kök!


Fina bilen uppskattas massor.

Vi har ett intimt umgänge, min son och jag. Fast någonstans tycker jag ändå att jag vill dra gränsen. 

Igår när jag precis blivit färdig på toaletten, där han såklart var med - få platser är ju så roliga som badrummet - upptäckte han toalettlocket. Jag anar att det där spolande ljudet i kombination med att jag råkade smälla ned locket lite hårt utgjorde en helt oemotståndlig kombination som fick sonen att krypa dit.

Och på de få sekunder som det tar för mig att tvätta händerna, hinner han krypa fram till toaletten, resa sig upp emot den, öppna locket och stoppa ner händerna i vattnet.

Och jag inser att den dyra, fina, nya leksaken som finns i källaren och som Gabriel ska få på sin födelsedag inte på långa vägar kommer väcka samma fröjdefulla, lyckliga reaktion som toaletten gjorde.

Samtidigt på p3 intervjuades en hygienexpert om var på toa de flesta bakterierna fanns. Enligt henne på spolknappen och på dörrhandtaget. Men jag undrar - kontrollerade de bakterierna i toalettstolen vid det testet?

Dää, säger Gabriel uppfodrande och pekar på sisådär, ungefär, hela jordgubbslandet. För han har förstått grejen med det där mumsiga röda bären nu. Och han vet var de finns - de där mumsiga bären.

Så igår eftermiddag när vi var ute i trädgården tog han gåvagnen alldeles själv, sladdade iväg till baksidan på huset, körde fast mot ett äppelträd och fick krypa sista biten - men tog sig ändå slutligen hela vägen bort till jordgubbarna. bara för att upptäcka att gubbarna liksom inte gick att nå, då de finns innanför hönsnät.

Så då vänder han sig åter till mig och ler sitt lilla söta leende och säger Däääää. Däää!

Och alla de sömnlösa nätterna, alla de tidiga mornarna, de griniga stunderna är som bortblåsta - för vet ni? Min Gabirel är ett litet underverk. Min lilla plutt kan numera säga "mamma" och "titta". Och han kan gå längs med möbler, äta mat alldeles själv och pussa sin mamma på munnen.

Tänk att det är samma bebis som för ett år sedan fortfarande väntade på att få komma ut och hälsa på oss.

Lilla söta fröken Olivia gillar att bada.








Skulle kusinerna vara lika? På något vis? Kanske lite då...!?

Idag, eller möjligen igår, lärde sig Gabriel att gå med gåvagnen - utomhus! Åh, vilken glädje






Men att mormor inte tillåter att jag äter grus - det gör mig jättearg.