Tack för en fin tid Agda
En morgon den här veckan, när jag var på väg ut för att hämta tidningen, fick jag för mig att jag skulle gå förbi hönsen och ge dem mat också. Nu när Jonatan och Gabriel är hemma på dagarna gör jag vanligen inte det, men det bara kändes som om jag skulle göra det just den här morgonen.
Det är konstigt hur det blir ibland ändå. Som om ödet ändå ger en en liten knuff ibland. För där, alldeles utanför hönshuset låg Agda död. Hon måste ha dött hastigt, för hon låg på ett sätt som visade att hon varit påväg in i huset, och så måste hjärtat bara ha slutat slå.
Det blev begravning i en skokartong alldeles intill vinbärsbusken och krusbärsbusken, favoritplatsen på sensommaren eftersom där finns så mycket gott att äta.
Tack för den här tiden Agda, vi kommer sakna dig när vi är ute i trädgården. Vem ska nu se till att alla sniglar håller sig på mattan? Att alla salladsblad är nypna i kanten? Och vem sjutton ska Gabriel leka med på gräsmattan?
Kommer du ihåg att vi badade här i somras Gabriel?
Gabriel är sjuk och har fått nya vintermössan på sig. Men febern märker vi inte mycket av just i den här stunden.
Det känns lite konstigt nu, men här badade vi i somras. Ja, alla utom badkrukan Jonatan då...
Det är kul att återse badplatsen.
Underbart att kunna elda i spisen. Oj så många gånger vi längtat efter det - och nu kan vi det äntligen. Gabriel spanar in vad vi gör, bakom provisorisk grind.
Vår lilla bebis har visst gått och blivit en pojke
Gabriel mumsar på egenordlad broccoli.
Det är en sån otrolig klyscha. Men oj så fort han blir stor. Lilla, lilla bebisen är nu faktiskt en liten unge med en hel massa egen vilja, ett litet ordförråd och en massa spring i benen.
Vi har skördefest i trädgården. Det går vilt till.
Tjo va det var livat. Äppelplockandet gick det väl så där med dock.
Sen fick vi fint besök. Ändå från utlandet.
Och så visade jag hur snygg jag är i tuppkam.
